Varför kan aldrig livet vara lite lagom…

Dagarna går och nu är det bara 2 veckor tills sjukskrivningen går ut men jag mår sämre än jag gjort på länge länge.
För en vecka sedan fick jag veta att min psykolog ska vara mammaledig 1 år och det känns som i och med det så kommer mitt liv stå på paus.  Öppenvården ser ingen anledning till att ge mig en ny psykolog under det året för OM hon kommer tillbaka. Samtidigt som dom säger att dom inte vet om hon kommer tillbaka alls.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till eller vart jag ska ta vägen.
Dom har ju antagligen rätt att påbörja en ny kontakt är onödigt ifall hon nu kommer tillbaka om ett år. Men hur ska jag klara mig ett helt år? Hur ska jag klara mig när jag mår såhär?  Sjukgymnasten har nästan aldrig tid och jag har ingen jag kan vända mig till om nått händer eller snarare när nått händer.
Träffade sjukgymnasten häromdagen o fick höra att det kanske räcker om mitt liv blir bara hyffsat….känslan när någon säger så är som att gå genom isen.
Varför ska jag acceptera att ha en hyffsat liv, ett liv precis ovanför vattenytan, ett liv där jag bara kan andas, överleva men inte mer än så?
Ska jag ens fortsätta försöka? Ska jag ens fortsätta leva?
Kanske låter överdrivet, men det är som den sista gnistan av kämparmood bara försvann. Varför förtjänar inte jag ett bra liv?

Imorn ska jag träffa psykologen igen o jag vet inte riktigt vad jag ska säga, känner mig bara så uppgiven. Orkeslös.

Oavsett så hoppas jag att ni andra har det bra ❤ att ni får njuta av sommarsolen.
❤ Några som njuter av livet är mina små pälsbollar iallafall. Så delar med mig av några bilder av dom ❤

34117938_10157164045737289_2490332045218152448_n

 

Annonser